Mikael Jansson Enligt Wanngård anser nuvarande ägarna, Stockholm Stad, att Stockholmsmässan får en bättre framtida utveckling med en annan, icke-kommunal ägare. Här har jag inga invändningar, utan det är fullt möjligt att det är så och eftersom Wanngård är ordförande i Stockholmsmässans styrelse förutsätter jag att hon är bäst lämpad att bedöma detta. Idag är det vanligt med både privata- och kommersiella lösningar och båda varianterna har sina tydliga för- och nackdelar.
Men med nästan 40 års erfarenhet från den svenska och den internationella mässbranschen i ett antal olika ledande roller finns det en hel del annat med Karin Wanngårds utspel som bekymrar både mig och många andra i mässbranschen.
- Den kommunikativa aspekten. Min första invändning handlar om den kommunikativa ordningsföljden. Att presentera att Stockholmsmässans mässverksamhet planeras att säljas och mäss- och kongresslokalerna rivas inom en 7 års-period men inte samtidigt presentera någon framtida lösning är milt sagt märkligt och trotsar all kommunikations-logik. För Stockholmsmässans verksamhet innebär budskapet bl.a. att man inte kan buda på konferenser och kongresser som ligger 7 – 8 år fram i tiden (vilket är normalt och nödvändigt), att mässor i den befintliga portföljen kommer att ifrågasättas samt stora utmaningar att lansera nya mässkoncept eller attrahera nya externa mässor. Stockholmsmässans varumärke, konkurrensförmåga och värde riskerar att urholkas snabbt så länge det finns en ovisshet om framtiden.
- Anläggningsaspekten. I Wanngårds utspel nämns Kistamässan och Waterfront som alternativa lokaler. Ingen av dessa anläggningar är idag i närheten av att kunna inrymma den övervägande majoriteten av Stockholmsmässans olika mässor. Dessa och andra anläggningar i regionen är helt enkelt för små. Kistamässans utställningsyta på 9 000 m2 kan inte jämföras med Stockholmsmässans över 70 000 m2. Om det inte i närtid byggs en avsevärt större anläggning i Stockholmsregionen, för att ersätta anläggningen i Älvsjö, kommer majoriteten av Stockholmsmässans mäss-program antingen tvingas lägga ned, minska i storlek eller flytta till andra delar av landet. Att i en region ha tillgång till en stor mäss- och kongressanläggning innebär fördelar genom att regionen blir en möjlig plats för större mässor och kongresser – facilitetsaspekten (SE FOTNOT 1). Om det inte finns en sådan anläggning är man inte ens med på kartan. Och konkurrensen är stor. I t.ex. Tyskland finns det idag 13 anläggningar som har större inomhusyta än Stockholmsmässan (SE FOTNOT 2). Internationellt finns det 73 anläggningar med över 100 000 m2 utställningsyta inomhus (SE FOTNOT 3). En stor anläggning skapar dessutom andra möjligheter som t.ex. under pandemin när Stockholmsmässan snabbt byggdes om till ett akutsjukhus. En möjlighet som ter sig allt viktigare i ett osäkert samhälle. Om det inte, i närtid, presenteras och byggs en ny stor anläggning i regionen är risken uppenbar att Stockholm blir unikt bland Europas huvudstäder genom att inte ha en större mässanläggning (SE FOTNOT 4).
- Den ekonomiska aspekten. I artikeln i DN uttalar sig Wanngård ”Men vi kan inte putta in skattepengar när mässan bara är fullbelagd några dagar vartannat år, när bygg- och fastighetsbranschens Nordbygg hålls.” Detta uttalande bör sättas i relation till att Stockholmsmässan under ett normalår genererar ca tre miljarder kronor i turistekonomisk omsättning, pengar som hamnar hos besöksnäringen som hotell, restauranger, transporter, kultur och butiker. Detta genererar i sig 4 000 arbetstillfällen i Stockholmsregionen. I en tidigare pressrelease framkom att Stockholmsmässan, 2024, kommer ha drygt 90 mässor och event och locka över 800 000 besök, varav 500 000 utanför regionen. Det är långt ifrån ”några dagar vartannat år”. Betydelsen av att ha en stor anläggning i regionen var något som inte minst hotellen och restaurangerna märkte när Stockholmsmässan tvingades hålla stängt under pandemin. Utan en snabb lösning för Stockholmsmässans framtid riskerar pandemi-verkligheten att bli en permanent verklighet för besöksnäringen i Stockholm.
- Kompetensaspekten. Under pandemin tvingades de svenska mässarrangörerna avskeda många av sina anställda. Branschen dränerades på kompetens, en kompetens som till viss del återställts, men inte utan problem. Många har bytt till andra branscher och rotat sig där. Med Wanngårds utspel riskerar Stockholmsregionen återigen att dräneras på mäss- och besöksnäringskompetens. En dränering som kommer att bli allt svårare att återställa inom rimlig tid.
- Mässornas framtid. I DN-artikeln skrivs att ”Efter pandemin har förutsättningarna för mässbranschen förändrats. Efterfrågan av mässlokaler och kundernas beteendemönster idag ser, enligt Stockholms stad, annorlunda ut än vad de gjorde för 10 – 20 år sedan.” Att kundernas beteendemönster ser annorlunda ut är sant och inte speciellt konstigt. Det mesta ser idag annorlunda ut än vad det gjorde innan millennie-skiftet. Det är både rimligt och oundvikligt. Att däremot dra slutsatsen att därför minskar efterfrågan på mässlokaler är något helt annat. Mitt företag, Fairlink, genomför årligen över 30 000 intervjuer med utställare och besökare på många av Sveriges största mässor och vår bild är helt annorlunda. Visst behöver formaten kontinuerligt förändras och utvecklas, men så har det varit genom århundraden. Behovet av tillfälliga mötesplatser där människor och företag med ett gemensamt intresse träffas och gör affärer, utbyter kunskap och skapar nätverk är idag större än någonsin. Idag handlar det inte om att välja mellan OnLine och OnLive, det handlar om att kombinera det digitala med det fysiska. Det är vad utställarna och besökarna säger till oss när vi frågar dem. Det vore intressant att få veta vad Stockholm Stad bygger sin analys på.
- Den långsiktiga aspekten. Inhemsk och internationell affärsturism i form av t.ex. mässor, kongresser och konferenser är viktig för att hålla en region levande. Många regioner, både i Sverige och internationellt hårdsatsar för att öka sin konkurrenskraft genom starka evenemang. De regioner som ännu inte har formulerat en evenemangsstrategi håller troligtvis som bäst på att ta fram en. Göteborg har t.ex. en evenemangsstrategi som tar sikte på 2030. I den kan man bl.a. läsa att ”Med fokus på förändringsdriv, växtkraft och upplevelsehöjd skapar vi unikt värde för evenemang i Göteborg – och på samma gång blir evenemangens genomföranden i Göteborg ojämförliga och enastående. På så vis är vårt löfte också vår lösning för att uppnå evenemangsstrategins ambitioner.”
Lite ironiskt kan tyckas att när Göteborg siktar med sin evenemangsstrategi på år 2030, så satsar Stockholm Stad i stället på att samma år ha rivit sin, och Sveriges, största mässanläggning. Detta utan att ha en presenterad lösning på ny anläggning.
Om det inte, snarast möjligt, redovisas lösningar både avseende nya och långsiktiga ägare till Stockholmsmässan samt nya mäss- och kongresslokaler i relevant storlek är det stor risk för att Stockholm för lång tid framåt tappat sin förmåga och roll att vara en av de starkaste motorerna i den nordiska mässbranschen. En verklighet som kommer att drabba alla från hotell och restauranger till skattebetalarna mycket hårt. Det blir dags att för gott slopa benämningen ”Stockholm – The Capital of Scandinavia”.
Mikael Jansson
VD analysföretaget Fairlink AB
FOTNOT
1) 2018 presenterade turismforskningsinstitutet ETOUR en rapport där man tillsammans med världsledande evenemangsforskare identifierade sex indikatorer som mäter evenemangseffekt (förutom det rent ekonomiska effekterna).
Samhällelig livskvalité: Berikar evenemanget vardagen för lokalsamhället eller upplevs det försämra levnadsvillkoren?
Samhällelig stolthet: Hur påverkar evenemanget känslan av stolthet över den plats man bor på?
Socialt kapital: Finns det gott om platser och tillfällen att träffas och umgås med gamla såväl som nya bekantskaper?
Gemensamhetskänsla: Hur påverkar evenemanget sammanhållningen i ett samhälle?
Samhällelig kompetensutveckling: Vilka möjligheter ger evenemanget lokalsamhället att bygga kunskaper och utvecklas?
Facilitetseffekt: Vilket fysiskt arv evenemanget lämnar evenemanget efter sig (exempelvis arenor och annan infrastruktur) som sedan kan användas av lokalsamhället.
2) Källa: AUMA.
3) Källa: UFI
4) Några exempel på utställningsytan hos den största anläggningen i några europeiska huvudstäder: Paris (264 000 m2), Madrid (200 000 m2), Berlin (180 000 m2), Rom (167 000 m2), Warszawa (130 000 m2), Istanbul (120 000 m2), Bryssel (115 000 m2), Amsterdam (112 000 m2) och London (110 000 m2)
