AI kan härma, men inte känna – och just där ligger den avgörande skillnaden. Retorik och kommunikation handlar om nyanser, känslor och samspel, något tekniken aldrig helt kan ersätta. Retorik- och röstexpert Per Furumo reflekterar över AI:s begränsningar och vad det betyder för mänsklig interaktion.

Nån som varit på ett möte där begreppet AI inte nämns? Förmodligen inte…

En enorm framtidstro blandas med rädsla och farhågor. Sammanhängande överblick har ingen i en utveckling som skenar. Inget nytt med detta vad gäller samtidens vanligaste förekommande teknologiska begrepp. Det som oroar mest, åtminstone mig, är att ett i arbetslivet förhärskande teknokratiskt förhållningssätt också styr mångas syn på vad AI är och kan bidra till. Många saker sägs som bygger mer på tro än på vetande, en tro sprungen ur just nämnda teknokratiska förhållningssätt. Ändå är det enda vi med säkerhet kan fastslå vad gäller AI och framtiden att vi egentligen vet väldigt lite.

Jo, okej, artificiell intelligens har haft och fortsätter att ha spektakulära framgångar. Kapaciteten hos språkprogram som ChatGPT, Bing AI och Bard liksom hos bildskapande program som Midjourney och DALL-E 2 har överraskat många. Inom en rad andra områden har det också skett genombrott, delar av den medicinska forskningen har i det närmaste genomgått en revolution.

Och vi vet dessutom en hel del om bland annat robotutveckling och kan säkert utifrån den vetskapen sia om framtida företeelser. Att hantera rutinmässiga, repetitiva uppgifter, sortera och analysera stora datamängder, att skapa underlag för beslutsfattning med mera, med mera, kommer att innebära betydande bidrag inom många branscher. Men det jag är ute efter i denna reflektion är att i ett djupare avseende är vår vetskap liten.

Vad menar jag med det? Och vad avses med ett teknokratiskt synsätt?

Som jag ser det är det, förstås, inte tekniken i sig som är ett problem. Problemet är arbetslivets djupt etablerade teknokratiska perspektiv vad gäller väldigt mycket i vår arbetsvardag. Detta är ju inget som kommit med AI utan är något som alltid gått hand i hand med teknisk utveckling generellt. Det finns en fyrkantighet både vad gäller synen på människan som kugge i ett maskineri och på arbetet som sådant. I dagens arbetsvardag ska saker och ting passa in i ett excelldokument, annars får det vara.

Men så är ju inte livet. För som de biologiska/psykologiska varelser vi är är vi alltid kännande och upplevelsestyrda. Det är en så självklar del av vårt varande, vår existens, att vi inte är medvetna om det. Alla sinnen som tillsammans påverkar hur vi känner och tänker spelar i verkligheten en avgörande roll för våra reaktioner, våra bedömningar, våra beslut och våra ageranden. Vi har förvisso en analytisk förmåga. Men den är aldrig isolerad. Det vi känner i stunden beroende på kontext och det som format oss utgör sammantaget fundamentet för våra sätt att fungera. Känslor påverkar helt enkelt hur vi tänker. Det är först med en allmän insikt om detta, något som det inom medicinsk/psykologisk vetenskap råder total konsensus kring, som AI kan bli det verktyg det har potential att vara fullt ut.

För det finns, trots en hisnande snabb teknisk utveckling, saker som är eviga. Till exempel nödvändigheten av muntlig kommunikation. Rösten, i samspel med kroppen, är det mest ursprungliga och grundläggande av alla kommunikativa verktyg och alltjämt vårt viktigaste. Vi kommer liksom inte ifrån det. Trots all teknisk utveckling är vi desamma som för fyrtio tusen år sedan (och förmodligen längre tillbaka, vi blev homosapiens för drygt 200.000 år sedan).

Inom de flesta områden är vi nu som förr tvungna att kommunicera muntligt. Vi har massor av komplement till det, men den muntliga kommunikationen utgör grunden. Människor måste träffas och det som sker i stunden rörande interaktion och växelverkan kan inte ersättas av AI. Varför? Jo, AI kan till skillnad från oss inte känna. Ai kan härma, men – inte känna.

Beträffande härmning är det naturligtvis fascinerande vad långt man kommit i den tekniska utvecklingen när man härmar den mänskliga rösten. Och det skulle säkert i många sammanhang gå att använda avatarer för att leverera budskap.

Men när det gäller det subtila finlir som alltid utgör en avgörande del av mänsklig interaktion är det inte troligt att ens den mest utvecklade avatar kan ersätta människan. För ”finliret”, alla sinnen i samverkan, utgör en så självklar del av den mänskliga existensen, av det mänskliga varandet, att vi inte ens är medvetna om det i stunden. Vi kan, i det närmaste automatiskt, tolka varandras känslor, avsikter, värderingar och kunskap.

Låt oss därmed påminna oss om att ordet kommunikation, sprunget ur det latinska communicare, betyder ”att göra tillsammans”. Något som kräver ett samspel där lyhördhet, observans, subtilitet och inte minst förmågan till inlevelse, utgör oundgängliga egenskaper, egenskaper som springer ur just känslor. Än en gång: finlir. Finlir som saknar motstycke. Vars framväxt inleddes långt innan vi blev homo sapiens.

När vi idag gör våra anföranden och presentationer i det professionella sammanhanget, fysiskt eller digitalt, står vi fortfarande på en klippavsats. En klippavsats, eller varför inte en hög kulle alternativt vid skenet av en lägereld där kunskap och kultur ska föras vidare, kan vara ett mötesrum, en konferenssal eller något annat. För att de budskap vi vill sälja in verkligen ska nå fram, få fäste, underlättas detta betydligt av tydlighet och ett engagerande tilltal som i sin tur springer ur de mekanismer som evolutionen under årtusenden format då människan utvecklat och förfinat sin kommunikation. Tempo, röstläge och volym, artikulation, betoning, pausering, gestik och mimik – de funktioner som inom lingvistiken sammantagna går under under benämningen paralingvistiska signaler (som jag brukar kalla för ”strängarna på gitarren”) är det människan alltid spelat på för att uppnå ett förstärkt muntligt uttryck.

Visst, i det moderna, digitala samhället kan vi ta oss fram på alla möjliga sätt. Men för att citera Anders Hansen och andra hjärnforskare: vi lever alltjämt med våra stenåldershjärnor i ett modernt samhälle. Det vill säga: vi triggas, attraheras och stimuleras fortfarande av samma kommunikativa signaler och impulser som vi alltid gjort.

AI kan härma och imitera på de mest fantastiska sätt. AI kan vara ett enastående hjälpmedel och verktyg. Men AI kommer inte ens med de mest avancerade avatarer, förutom i samband med enkla, ”fyrkantiga”, former av information, redovisning, uppläsning och liknande, kunna substituera människan vad gäller muntlig kommunikation. AI kan inte tävla med det evolutionen långsamt mejslat fram.

Låt oss sammanfatta essensen av resonemanget i denna text genom följande citat av AI-forskaren och nestorn, professor Peter Gärdenfors: AI förstår inte ironi.

Se där en lika enkel som briljant precisering av varför AI inte kommer att kunna ersätta den komplexa och sammansatta människan som muntlig kommunikatör, retoriker och berättare.

Av: Per Furumo, Konsult och föreläsare, Retorik/talarträning/presentation