Sally AspVi som arbetar med event, kommunikation och upplevelser får ofta uppdraget att “bygga kultur”.
Och visst, jag har ägnat en stor del av min karriär åt just det.
Att skapa konferenser som samlar, kickoffer som sätter riktning, resor som stärker relationer och kommunikation som förflyttar.
Det fungerar.
Det gör skillnad.
Men ju längre jag har arbetat i branschen, desto tydligare har en sak blivit:
De starkaste kulturerna byggs inte i de stora insatserna.
De byggs i det lilla. Varje dag.
Nyligen blev jag påmind om det. Inte i ett styrgruppsmöte eller på en scen, utan en helt vanlig morgon på kontoret.
Min kollega Stina hade bjudit in till ett “Love is Blind viewing party” innan arbetsdagen började.
Inget avancerat. Ingen budget. Ingen brief.
Men människor kom. Skrattade. Samlades. Började dagen tillsammans istället för var och en för sig.
Och där, i det enkla, händer något som vi i vår bransch ofta försöker skapa i större format, nämligen gemenskap.
Det är lätt att tro att kultur är något som kan designas fram i punktinsatser. Men i praktiken är det medarbetarna som avgör om det vi skapar får liv eller faller platt.
Det är de som sätter tonen i korridoren. De som tar initiativ. De som bjuder in.
Vår roll, som arbetar med kulturbyggande insatser, är inte att ersätta det.
Det är att förstärka det. Att skapa förutsättningar där den typen av initiativ får utrymme.
Där människor vill bidra, inte bara delta.
Så ja, fortsätt investera i konferenser, kickoffer och upplevelser.
Men se dem för vad de är: Inte själva kulturen. Utan katalysatorer.
För i slutändan är det inte scenen, innehållet eller destinationen som avgör.
Det är människorna.
Och ibland börjar en stark företagskultur med något så enkelt som ett morgonmingel framför Love is blind.
Tack Stina för påminnelsen!
Av: Sally Asp
