”Det är dags för modiga beslut. Det är dags för omedelbart agerande”

Namnet Stockholm +50 står för att det i år är 50 år sedan det första klimatmötet hölls. Många med mig efterfrågar dock mindre prat och mer drastisk handling då 50 år av klimatmöten med ett parallellt facit av förvärrad klimatpåverkan knappast kan ses som en godtagbar utveckling.

Greta Thunberg tackade nej till att delta då hon ansåg att hennes medverkan var önskad ur ett medialt perspektiv, snarare än det hon rent faktiskt kunde bidra med. Hon föreslog i stället att någon annan klimataktivist skulle tillfrågas, då hon själv prioriterade ett fokus på Fridays for Future och den 198:e veckan av skol-/klimatstrejken. Om någon annan ung klimataktivist bjöds in och deltog låter jag vara osagt.

Det är alltid spännande när dessa stora konferenser äger rum. Vi liksom inväntar kraftfulla beslut och förändringar som en gång för alla, ska bromsa den stundande klimatkrisen. Kanske kommer en ny och konkret plan denna gång som kan ta oss under 1,5 gradersgränsen? När konferensen är slut analyser media vilka beslut som egentligen togs, vilka kompromisser som behövde göras för att enas och vad de tagna besluten kommer innebära framåt. Den här gången blev resultatet 10 uppmaningar till världens länder. Men rent konkret då?  Vad innebär detta för oss som bransch? Hur påverkar det oss som bolag?

Personligen känner jag efter varje avslutad klimatkonferens en uppdämd frustration över att vi alla tycks gå och invänta direktiv för hur vi ska agera. Att ansvaret för agerande flyttas till ”cheferna” snarare än till oss själva och en förändring av den vardag vi lever i.

I alla mina samtal kring hållbarhet med kollegor, kunder och leverantörer är det tydligt att så gott som alla vill göra gott för klimatet. Men uppenbarligen finns något hinder på vägen för en omställning och oftast stavas den ekonomi eller mod. En rejäl omställning innebär kanske en större kostnad och mindre lönsamhet initialt. Men också ett upplevt risktagande i att man sticker ut på ett sätt som kan påverka relationen till de starkaste målgrupperna negativt. De flesta av oss fastnar därför i en god vilja i stället för en tydlig plan och ett konkret agerande.

Sen finns det alltid några som är lite modigare än de flesta, som utifrån sin helhjärtade vilja att förändra faktiskt också agerar. De agerar omedelbart i stället för att invänta direktiven uppifrån och de behöver inga andra som banar vägen framför dem. Dessa pionjärer vågar ställa krav. De riskerar att tappa både kunder och leverantörer och de är beredda att gå igenom en tuff omställningsperiod, för att långsiktigt kunna jobba lönsamt med en lösning som gör gott för klimatet. När lönsamheten och nyttan senare blir tydlig för de som nyfiket följt från sidan, ja då vågar fler följa efter. Och när fler följer efter börjar en ny standard etableras vilken leder till att de som inte ställt om, faktiskt hamnar på efterkälken. Vi har alla sett denna typ av pionjärskap inom flera branscher och också hur höga krav på exempelvis minskade utsläpp drivit igenom en kreativ utveckling som höjt både lönsamhet och efterfrågan.

Tittar vi på vår bransch börjar vi se fler och fler modiga initiativ. Och här upplever åtminstone jag det som att de största risktagarna ofta är mindre och relativt nystartade bolag, snarare än stora aktörer med en lång historia i branschen. Och om det nu är risken att förlora långvariga relationer och vårt anseende som hindrar oss från att agera, då har vi kanske heller inte en övertygelse om att vi alla kommer behöva göra en drastisk omställning?  Kanske hoppas vi fortfarande på att klimatkrisen inte är så allvarlig och vi alla kan fortsätta som vanligt?

Jag tror att en stor del av lösningen ligger precis i gapet och synergierna mellan de små pionjärerna och de stora aktörerna. Det är däremellan vi alla behöver kliva in och börja agera. Inspireras av varandra och sätta gemensamma målbilder. Driva igenom gemensamma kravställningar som verkligen kommer att förändra i flera led. Kan vi jobba tillsammans kommer vi förflytta branschens lägstanivå. Tillsammans kommer vi kunna utveckla nya lösningar på de utmaningar som dyker upp.

För oss inom Liwlig (Eventyr Nine Yards i Sverige) har vi påbörjat en strategisk förflyttning med 100% av våra kunder. I alla projekt försöker vi fostra och etablera nya lösningar utifrån kundens individuella nivå. Vårt största hållbarhetsfokus är reducering av våra projekts klimatutsläpp, som utan tvekan är det område där vi har störst påverkan och där vi också kan uppnå störst förbättring. Här har vi ett betydande ansvar i att påverka våra kunder till förbättrade val och att kompensera för de utsläpp som inte kan reduceras.

Vi som företag, precis som vår bransch kommer dock aldrig komma framåt utan modet att ta till mer drastiska lösningar.  Vi behöver leva som vi lär och vi behöver sprida förändring utanför det enskilda projektets gränser. Och när vi stolt inser att vi lyckats uppnå ett mål, då behöver vi hitta dem som kan utmana oss ännu ett snäpp. Då behöver vi samarbeten där det finns än mer mod och mer kreativitet. Min gissning är att klimataktivisterna på Fridays for Future är en betydligt bättre sparringpartner än deltagarna på FNs klimatmöte.