Nio och en halv miljard kronor. Så mycket satsade svenska företag på sponsring och företagssamarbeten under 2024, enligt Institutet för reklam- och mediestatistik. Siffran representerar det fjärde året i rad med positiv tillväxt, men det intressanta är inte beloppet i sig. Det är hur pengarna värderas efteråt.
Eventbranschen har länge hanterat sponsring som en marknadsföringspost, en kostnad att försvara i budgetmötet. Nu förskjuts språket. Företag frågar inte längre bara vad en sponsring kostar, utan vad den ger tillbaka. Skiftet låter subtilt, men det förändrar hela relationen mellan sponsorer och rättighetsinnehavare – och det liknar påfallande den utveckling som redan skett inom kapitalförvaltning.
Från kostnad till avkastningskrav
Sponsringens andel av de totala reklaminvesteringarna i Sverige uppgick till 11,3 procent under 2024. Bakom den siffran döljer sig en bransch som alltmer tvingas bevisa sitt värde i konkreta termer. Investeringar i event ökade med sex procent och passerade sju miljarder kronor, driven främst av företagsinterna event som växte med 7,5 procent. Men tillväxten har inte kommit gratis.
IRM:s analytiker Tobias Hedström har beskrivit återhämtningen inom eventmarknadsföring som stark trots finansiell oro – en formulering som avslöjar att branschen numera bedöms med samma mått som andra investeringsslag. När ett företag satsar tre miljoner på en konferens som huvudsponsor ställs frågan inte om exponeringen ”kändes bra” utan om den genererade mätbar affärsnytta: leads, konverteringar, varumärkeslyft i målgruppen.
Den retoriska förflyttningen speglar en djupare förändring. Eventbranschen importerar investeringslogik – samma ramverk som finansbranschen använt i decennier för att separera kostnad från värdeskapande. Och precis som inom kapitalförvaltning uppstår en naturlig följdfråga: om avkastningen är mätbar, varför inte koppla ersättningen till den?
Prestationsmodellen som eventbranschen inte visste att den behövde
Inom finanssektorn är prestationsbaserade avgiftsmodeller ett etablerat koncept. Logiken är rak: förvaltaren får betalt när kapitalet växer, inte före. Modellen bygger på ett mätbart utfall och en mekanism – ofta kallad high watermark – som säkerställer att samma uppgång inte debiteras två gånger.
Det låter som en självklarhet, men inom sponsring har motsvarigheten saknats nästan helt. Branschen har i stället förlitat sig på exponeringstal: antal visningar, logotypplaceringar, medieutrymme i kvadratcentimeter. Problemet är att exponering inte är avkastning. Ett företag som vill veta om dess sponsringsinvestering var lönsam behöver kunna jämföra insats med utfall, inte insats med synlighet. Här kan eventbranschens aktörer lära av den modell som exempelvis tillämpas inom kapitalförvaltning med prestationsarvode, där ersättningen speglar faktiskt resultat snarare än förväntat. Principen – betala för utfall, inte aktivitet – översätts allt oftare till sponsoringsavtal som inkluderar resultatklausuler kopplade till deltagarengagemang, varumärkesindex eller genererade affärer. Övergången är långsam men riktningen tydlig.
Skatteförändringen som tvingar fram transparens
I januari 2026 publicerades slutbetänkandet SOU 2026:5, ”Utvidgad avdragsrätt för sponsring m.m.” Utredningen adresserar ett problem som plågat både sponsorer och rättighetsinnehavare i årtionden: att Skatteverket ofta underkänt avdragsrätten för sponsring som inte kan visa värdet av direkta motprestationer.
Den nya bestämmelsen föreslår att utgifter för att förbättra eller upprätthålla ett företags anseende ska vara avdragsgilla om de är affärsmässigt motiverade. Begreppet ska tolkas brett. Det kan omfatta åtgärder som syftar till att attrahera kunder, kapital eller arbetskraft.
Konsekvensen för eventbranschen är dubbel. Å ena sidan underlättas sponsring genom tydligare skatteregler. Å andra sidan skärps kravet på dokumentation. Företag som vill dra av sponsring måste kunna visa att utgiften var affärsmässigt motiverad, vilket kräver just den typen av mätbar avkastningslogik som branschen redan rör sig mot. Utredningen fungerar därmed som en katalysator: den gör det enklare att sponsra, men svårare att göra det utan att kvantifiera värdet.
Varför eventbranschen behöver investerarens vokabulär
Sambandet mellan eventbranschens mognad och finanssektorns avgiftsmodeller är inte en slump – det är en konvergens driven av samma underliggande kraft: kravet på ansvarighet. När sponsringsmarknaden passerar tio miljarder kronor årligen och skattemyndigheter kräver bevis på affärsmässig motivering, räcker det inte längre att hänvisa till varumärkesbyggande i generella termer. Eventbranschens aktörer – byråer, arenor, rättighetsinnehavare – behöver ett språk och en struktur som gör värdeskapande synligt. Finanssektorn har redan byggt det språket.
Begrepp som avkastning, high watermark och prestationsbaserat arvode existerar för att de löser ett specifikt problem: hur man rättvist fördelar värde mellan den som investerar och den som förvaltar. Eventbranschen står inför exakt samma problem, bara med andra tillgångar. Sponsorn investerar kapital, rättighetsinnehavaren förvaltar exponering och relation, och båda behöver en modell som belönar resultat framför aktivitet. Att 36 procent av sponsorsamarbetena under 2024 innehöll inslag av hållbarhetsarbete visar att branschen redan hanterar komplexa värdekedjor – steget till prestationsbaserade modeller är kortare än det ser ut.
