De senaste veckorna har vi befunnit oss mitt i en rekryteringsprocess. Vi söker både projektledare och monterbyggare, två roller som på olika sätt behövs för att få vardagen att fungera i ett företag som Sture. Det har varit en intressant resa, inte minst därför att utfallet blivit så tydligt.

Projektledare har sökt i hundratal. Ansökningarna har strömmat in i en omfattning som stundtals varit på gränsen till ohanterlig. Många är duktiga, välutbildade och erfarna. Jag har träffat människor med imponerande bakgrunder, starka meriter och en tydlig vilja att utvecklas. Samtidigt har jag fascinerats över hur många som, redan innan de klivit över tröskeln till verksamheten, har idéer om hur den ska förändras. Processer ska tillföras, nya system ska implementeras och arbetssätt ska revolutioneras. Det säger kanske något om vår samtid. Fler är intresserade av att utveckla verksamheter än att driva dem.

När det gäller monterbyggare har bilden varit en annan. Ansökningarna har varit något färre och med simplare ambitioner, vilket fått mig att fundera över själva yrket snarare än rekryteringen. Det slår mig att många av de människor jag arbetat med genom åren delar en ganska liknande bakgrund.

Jag vågar hävda att det går att dra en rak linje från Bengt Alsterlinds HAJK till dagens mässgolv. Det låter kanske som en överdrift, men jag tror inte att det är det.

Många av dagens monterbyggare tillhör generationen som växte upp med HAJK, MacGyver och A-Team. Vi såg problemlösning som underhållning. Vi byggde träkojor, täljde figurer, skruvade mopeder, satte ihop modellflygplan och tillbringade orimligt många timmar i garage, förråd och hobbyrum. När något gick sönder försökte vi laga det. När vi hade tråkigt byggde vi något nytt, kanske byggde vi en skateramp eller hjälpte farsan att kapa trall. Böckerna Så funkar det blev ett av livets stora facit.
Det fanns en nyfikenhet kring hur saker fungerade och en tillfredsställelse i att få använda både huvudet och händerna.

Jag tror att många känner igen den unika doften av 5-56, sågspån och metallflis från golvet i garaget eller snickarboden. För mig är det fortfarande doften av ren skaparglädje. Doften av att få bygga, använda händerna och skapa något som inte fanns där från början.

Och så var det förstås LEGO. Många av oss fick nog vår första introduktion till monterbyggaryrket långt innan vi visste att det existerade. Där satt vi på vardagsrumsgolvet med en ritning i handen och en hög med danska plastbitar framför oss. Vi lärde oss att följa instruktioner, bygga modulärt, förstå att vissa delar måste komma på plats före andra och att en konstruktion faktiskt måste hålla för att fungera.
När jag tänker efter är steget inte särskilt långt mellan en Legosats och dagens mässbyggsystem. Principerna är förvånansvärt lika – moduler som ska passa ihop, ritningar som ska tolkas och en fysisk miljö som växer fram bit för bit. Skillnaden är egentligen bara att modellen blivit betydligt större.
Kanske är det därför monterbyggaryrket känns så naturligt för många av oss som hamnade i den här branschen.

Det är också där jag tror att kärnan i yrket finns. För den som aldrig arbetat på ett mässgolv kan det vara svårt att förstå tjusningen. Dagarna kan vara långa. Kroppen får arbeta. Tempot är stundtals högt. Men det finns en belöning som är svår att ersätta. Känslan när en tom hall långsamt förvandlas till en levande miljö. När väggar, golv, teknik, grafik och produkter sakta faller på plats. När ritningen lämnar datorskärmen och blir verklighet. När sista skyddsplasten dras, sista listen monteras, mötesdisken putsas av och kunden kliver in i sin monter med ett leende på läpparna. En miljö som tusentals människor kommer att uppleva.

Vi växte upp med en nedärvd yrkesstolthet som kanske inte alltid uttalas men som finns där ändå. Man gör klart det man påbörjat. Man hjälper kollegan bredvid sig. Man står för det man levererar. Och när projektet är färdigt kan man peka på resultatet och säga: ”Det där har vi minsann byggt.” – High five!

Kanske är det därför jag funderar över titeln på den här krönikan.
Inte för att jag tror att monterbyggaren håller på att försvinna, utan för att jag är nyfiken på nästa generation och var den hittar sitt HAJK.
Är Minecraft det nya Legot? Var väcks samma nyfikenhet idag? Var lär man sig att bygga, meka, skapa och lösa problem med både händer och huvud? Vilka erfarenheter kommer framtidens monterbyggare att bära med sig in i branschen?

Svaret ser säkert annorlunda ut än det gjorde för min generation. Det ska det också göra. Men jag har svårt att tro att fascinationen för att skapa något konkret någonsin kommer att försvinna. För oavsett hur mycket vår värld digitaliseras finns det fortfarande en särskild tillfredsställelse i att kunna stanna upp, titta på något som inte fanns där för några dagar sedan och återigen konstatera: ”Det här har VI byggt!”

Frågan är därför inte om det finns en sista monterbyggare.
Frågan är bara vem som blir nästa.

Av: Johan Strand, Creative Director and Key Account Manager Sture Exhibitions & Events