Det var någonting lika poetiskt som frustrerande när Kent, Sveriges mest ikoniska melankoliker, tidigare i år klev ut på 3Arena i Stockholm för första gången sedan avskedsturnén 2016. Poetiskt för att återkomsten i sig var laddad med nostalgi, för att Kent är Kent, alltid trogna sin egen image. Frustrerande kanske just för att Kent är Kent, för att från min plats såg jag inte ett skit av bandet.
Kent var en fyra av tio. Men om man hade satt upp lite skärmar så att jag kunde se bandet jag vuxit upp med, Jocke Bergs ögon bakom solglasögonen, samspelet mellan gitarr och trummor i de där små, nästan omärkliga ögonblicken, då hade det kanske varit en tia.
Kent stod där framme, svarta prickar i motljus, inramnade av en bred LED-skärm på vilken förvisso spektakulära animationer rullade. Det var som om Kent ville att vi skulle minnas dem som myten, inte människorna. Vi skulle titta på skärmen, inte dem. Men när man betalat en tusing, står 160 meter bak och tittar på fyra silhuetter som kunde varit vilka figurer som helst känner man sig lite lurad. Eller kanske kände jag snarare att Kent inte egentligen brydde sig om att jag stod där i den mörka människomosaiken.
Det gör dem ju så klart inte, bryr sig om mig alltså, men man kan väl låtsas lite?
Kontrasten blir brutal när man ser hur andra artister hanterar scenen. För två år sedan var jag nere i Göteborg och lyssnade, och tittade, på Coldplay till exempel. Det är ett folknära band som har förfinat konsertupplevelsen till något närmast kosmiskt. Det är inte bara skärmar; det är 360-gradersprojektioner, publikhav som lyser med musiken och närbilder som får en att känna svettpärlorna på Chris Martins panna på sin egen.
Några skärmar är ingen extravagant gimmick; det är en demokratisk gest som gör att du, oavsett var du står, får se och känna samma sak som de längst fram vid kravallstaketet.
Kent kan väl i någon mån försvara sitt till synes arroganta val med argument om autenticitet och närvaro, att musiken ska kännas, inte konsumeras som en film. Men i praktiken blir det en fråga, inte bara om engagemang, utan också om exklusivitet; de som ser bäst är de som har råd att betala mest.
Jag säger inte att jag lika bra kunnat ligga hemma och lyssna på Kent i ett mörkt rum. Att se det live kommer alltid vara närmare än att höra det genom högtalare. Men när närmare betyder att jag fortfarande sitter och gissar om det var Sami eller Martin som tog gitarrsolot, då är det något som brister.
Det är som fotboll, eller vilken annan sport som helst. Säg att Sverige spelar eller att du sitter och följer en Champions League-match där du har lagt ett väl avvägt spel. Du hör publikens vrål, ser spelarna röra sig på planen, men utan repriser eller närbilder har du ingen aning om vem som egentligen fick en tå på bollen, om det var en glidtackling eller en filmning, om målet var solklart eller offside med en hårsmån. Oavsett om det handlar om ren passion för sport eller betting, eller bara om att kunna prata om matchen med någon efteråt, så finns all dramatik där. Men vi behöver lite smarta broar för att den ska bli tillgänglig.
Så, kära artister: tänk om innan ni bestämmer er för att låta publiken se er som små myror på scenen. För vissa av oss räcker det inte att höra er – vi vill se er, på riktigt. Även om det sker genom en jätteskärm. Tekniken skapar inte alltid avstånd, den möjliggör närhet.
På tunnelbanan hem från 3Arena, inklämd bland svettiga, lyckliga och smått desorienterade konsertbesökare var känslan svårdefinierad. Men den fick ord när jag låg och nynnade på Kräm samma kväll i mitt mörka rum.
Så nära får ingen gå




