Har en kompis som hatar rollspel. Hon undviker hellre en utbildning än råkar ut för ett rollspel. Nyfiket har jag frågat, är det spelet eller hur det är upplagt? Det är intressant för mig som tar stor prestige i att designa sånt och göra det med en bra pedagogisk grund och gedigen speldesign. Men det är faktorn att ta en roll.

I ett tidigare jobb förklarade HR för mig att det fanns några som inte gjorde övningar, helst inte gick utbildningar och förklaringen var att de vägrade för att de inte ville visa upp för kollegorna att de också kunde göra fel. I många lägen är det samma sak med den som inte vill spela rollspel. Det är en prestationsångest och en ovana.

Men trots det leker vi hela tiden rolltagande lekar! Du kanske inte ser det så, eller ens tänker på det, men jag kan lova att du är en person hemma och en lite annan person på jobbet. Det skulle vara lite konstigt till och med om du är likadan mot din partner, som din kollega och det är samma sätt som du är mot dina föräldrar. Du har säkert de som du anpassar dig mer för och de som du märker är med som ditt avslappnade jag. Det kan också vara så att du i det här läget börjar fundera på vem du “egentligen är” och ta det lugnt i så fall. Du är alla de här personerna! Vi är alla många.

Märker hur vi språkligt har börjat använda ord för det. En av mina hobbys har blivit ett verb. Jag har hört folk säga hur det lajvar vuxna, seriösa, säljare, eller andra roller de är mer ovana att ta. Lajva har blivit ett verb, för vårt rolltagande, för vårt vuxna lekande. Det är till och med så att det inom hobbyn lajv har börjat föras en debatt om hur man ska öppna den mer för ungdomar för att det mest är vuxna som lajvar.

Det som gör oss nervösa är oftast stora steg. Jag arrangerar en hel del mordgåtor, vissa med rolltagande. Där har jag lärt mig att många behöver få ta det i små steg. Baby steps, där du får träna på att ta roller. Små steg som kan vara att agera som nästan dig själv, eller för andra att agera väldigt överdrivet som någon annan. Kurser där jag har olika former av rollspel är uppbyggda på det sättet. En rad av små övningar som om alla blir trygga nog slutar i något som tekniskt sett är välskrivna små korta levande rollspel

Det finns en nivå jag strävar efter att hålla som är hämtad från teorierna om flow. Det tillstånd som kan beskrivas som mellanrummet mellan att vara frustrerad och att ha tråkigt. Jag beskriver det som “Magin i det lagoma obehaget”. När personer utmanas, men klarar utmaningen belönar deras hjärna dem. De blir lyckliga, kanske inte under tiden, men efteråt. Deras minne lagrar det som viktigt och här skapar jag både härliga upplevelser, men framför allt lärdomar. Men det måste vara lagom utmanande, den som inte vill göra det har flera gånger fått det på fel sätt och dess hjärna läser dessa bitar med skräck.

Så gör gärna rollspel, men gör det rätt. Bygg det med små steg och gör det lagom utmanande. När personer är redo, lägg på mer steg och se till att det aldrig handlar om prestation!

Av: Gunnar Söderberg