2025 räknas redan, trots att vi precis klivit in i hösten, som ett rekordår för svenska evenemang. Världsartister som Ed Sheeran, Kendrick Lamar och Iron Maiden fattade under sommaren tag i den taktpinne som Kent viftade med i början av året med sin serie comeback-konserter i Stockholm. I Göteborg har Håkan Hellström gjort det igen på Ullevi – läs 73 162 besökare – en arena som för övrigt fick se finbesök i form av AC/DC i slutet på juli. Räkna därtill att Way Out West slog nytt besöksrekord med 78 000 unika besökare och det råder inget tvivel om att vi är duktiga i Sverige på att ratta riktigt stora event.
Tempot stiger på arenor i Sverige inför 2026 och hela team rör sig mellan ytor och skift i förberedande arbete. Kravet på säkerhet ökar i takt med inbokade världsstjärnor och ett realtivt nyfunnet internationellt rykte där Sverige anses världselit inom evenemang.
Säkerheten har som bekant fungerat fint under 2025, ta i trä. Rekordåret har genomförts helt utan stora missöden. Motionen (denna text) om ökad säkerhet handlar snarare om att motverka en övertro på just den historiken, det handlar om att rusta sig för den nya position som Sverige tagit sig an.
Riskerna kring den här typen av schabraktillställningar är fler än fantasin kan konstruera. Tryck i entrézoner. Hotfulla situationer i barer och backstage. Tillbud i lastgrindar där fordon och fotgängare möts. El och temporär infrastruktur som belastas stenhårt. Väder som slår om under öppna tak. Kollegor och evenemangsfolk som ska ta sig till och från arbetet helskinnade.
Det handlar inte bara om läktarras och terrorrisk. Kent-konserterna i mars, förutom de fem bandmedlemmarna, engagerade en kolossal organisation bestående av tekniker, logistiker, säkerhetspersonal, scenografiker och övriga springare. Vi talar om tusentals människor. En majoritet av dessa åker bil till och från arbetet.
Hur garanterar man att dessa människor efter höga volymer, skarpa ljus och långa timmar tar sig hem säkert på vägen? Det här kan vi kalla för en typ av perifer säkerhet.
En lösning är smarta körjournaler där resvägar och körtider kan följas upp och riskfaktorer identifieras. Här finns också möjlighet att kombinera kördata med arbetsmiljöinsatser: hur länge var skiftet, vilken tid på dygnet skedde resan. På så sätt går det att tidigt se mönster som pekar på trötthet eller övertid och vidta åtgärder innan något händer. Det behöver inte heller handla om primärfaktorn trötthet, även otrygghet i sin vida bemärkelse måste få sig ett skyddsnät. Anställda behöver tillgång till SOS-knappar, både under, innan och efter evenemang, så att de kan kontakta chefer och säkerhetspersonal. Även denna funktionalitet finns i en modern körjournal.
En annan klassisk perifer säkerhetsaspekt handlar om hur staden runtomkring evenemanget mår och bemöter det ökade trycket. På svenska arenor schemaläggs fotbollsmatcher sedvanligt sedan några år tillbaka på söndagar. Tanken är enkel: färre personer blir överdrivet berusade på söndagar eftersom de ska jobba på måndagen och således sjunker brott och stök.
Konsertpubliken är i regel lugnare än fotbollsfansen, men icke desto mindre ställs krav på hela staden som huserar evenemanget. Spårvagnar och tunnelbanor behöver förstärkas med extraturer, depåer behöver hålla längre öppettider, parkeringsytor måste bevakas och styras, taxi och samåkning kräver tydliga hållplatser och prioriterade körfält, nattbussar behöver koordineras med avslutstider, sjukvårdsberedskap måste skalas upp även utanför arenan, polisens närvaro flyttas till knutpunkter, och restauranger samt barer behöver planera för trycket både före och efter.
När jag var på väg hem från Kent, vilset svettig i en mosaik av människor vid Globens tunnelbana, såg jag åtminstone två slagsmål bryta ut. Det kanske hade kunnat undvikas om man som nytitulerad evenemangsnation började tillgodose den sekundära, perifera säkerheten kring evenemang. Allt annat gör vi redan bra.
