Niclas Rahm: Från försvar till framtidstro – därför behövs Almedalen mer än någonsin

Almedalen har fått utstå mycket kritik: för elitism, dyr PR-cirkus och självgoda seminarier. Men efter fem intensiva dagar bland ruiner, trädgårdar och överfulla scener är det uppenbart att något har hänt. Rosén är (nästan) borta. Ytan har skalats av. Och kvar finns något som på riktigt spelar roll: det mänskliga samtalet.

Efter några års tvekan är Almedalsveckan tillbaka, inte bara till omfång, utan till relevans. I en tid när demokratin skakar och marknaden söker fotfäste blir värdet av genuina mötesplatser tydligt.

Försvarsfrågorna satte tonen. Myndigheter och forskningsinstitut fyllde ruiner och trädgårdar med diskussioner om robusthet, cybersäkerhet och logistikkedjor. Beredskap definierades dock inte enbart i form av vapenlager utan lika mycket som psykologisk motståndskraft, digital infrastruktur och social tillit. Insikten var tydlig: vår säkerhet är lika mycket kulturell som militär.

Nästa huvudström gällde artificiell intelligens. För första gången dominerades samtalen inte av tekniska superlativ utan av ansvar, etik och styrning. AI har lämnat labbet och blivit infrastruktur, och frågor som energiförbrukning, reglering och kompetensförsörjning hamnade i förgrunden. När tekniken blir plattform snarare än prototyp skärps maktfrågorna: vem bestämmer över algoritmen och för vems skull?

Samtidigt märktes hur klimatfrågan har förändrat affärsspråket. Panelsamtal som nyligen handlade om värdegrunder kretsade nu kring budgetposter och investeringshorisonter. Netto-noll-löften översattes till kapital­utgifter och löpande kostnader, och begrepp som Scope 3 var lika självklara som EBITDA. Den som inte behärskar det språket riskerar samma marginalisering som de bolag som vägrade tala digitalisering för tio år sedan.

Över allt detta låg en dämpad men tydlig oro för demokratins tillstånd. Flera programpunkter bytte vinkel efter händelserna i USA, och färsk Novus-statistik visar att varannan svensk chef upplever demokratin som hotad. Samtalen om teknik, klimat och tillväxt gled därför ofta in på makt: vem får komma till tals, vem syns i flödena, vem formas av de system vi bygger? Utan demokratiskt ansvar förstärker tekniken lätt det vi borde motverka.

Ändå är det mellan ruinerna, i de improviserade mötena, som framtidstron lever. Där korsbefruktas branscher, där får idéer slå gnistor utan färdig­formade presentationsbilder, där byggs en social infrastruktur ingen strategi kan ersätta. Almedalsveckan visade att dialogen är både vår viktigaste säkerhetsventil och vår största utvecklingsmotor.

Valet 2026 närmar sig, men arbetet med att stärka tilliten kan inte vänta. Almedalen är långt ifrån perfekt, men veckan erbjuder något få andra platser klarar: ett rum där motstridiga intressen tvingas lyssna på varandra. Låt oss därför anlägga fler trädgårdar i stället för fler scener, bjuda in till fler dialoger än presentationer och ge utrymme åt fler röster än våra egna. I korsdraget mellan perspektiv föds en råvara vi inte får förlora – framtidstro.

Så vad tar vi med oss?

– Säkerhet är mer än vapen // den är digital, psykologisk och social.
– AI har blivit bas­infrastruktur; etik och styrning kan inte vänta.
– Klimatnytta är inte PR utan hårdvaluta i affärsplanen.
– Demokratin kräver daglig vård, inte bara val vart fjärde år.
– De viktigaste idéerna föds fortfarande i trädgårdar, inte på scener.

Önskar er all en fin sommar och semester.

Av: Niclas Rahm, CMO, LIWLIG