Pjäsen hade inte bara dragit över en bra bit från den utlovade tiden, även första akten som bara skulle ha pågått en timme hade sträckt sig längre än 90 minuter. Och det som annars hade kunnat bli en bra pjäs blev ett utdraget och trögt drama. Stolen hann bli obekväm, folkhavet näst intill klaustrofobiskt och tankarna hann vandra all världens väg. Andra saker i rummet blev mer värda att fästa blicken på. Teaterns vackra belysning, dekorationerna på väggarna och skuggorna som dansade i ljuset var mer fascinerande. Allt möjligt var plötsligt mer intressant än det som utkämpades på scenen: en långdragen väntan på att bara få gå därifrån.
Det som var synd var att energin levde den första tiden av föreställningen. Publiken skrattade med eftertryck, rörelserna och replikerna kändes. Och jag är helt säker på att det hade hållit hela vägen om det bara avslutats i tid.
Underhållningens misstag
Och det här misstaget finns överallt. Filmer som kanske hade behållit publiken hela vägen om de kortats. Standupspecialer som hade blivit mer skrattäta. Konserter som hade bevarat publikens energi mer koncentrerat. Podcastavsnitt som inte bara hade förvandlats till ett bakgrundsbrus. Album som inte hade innehållit låtar som bara hoppats förbi. Matcher inom olika sporter som inte fått pågå för länge utan resultat. Och då behöver vi inte ens tala om möten eller föreläsningar. Inget behöver vara längre än 90 minuter.
I alla dessa fall hade det krävts att man tar in någon utomstående med en stor överstrykningspenna. För det borde införas ett krav på många format och innehåll att de ska kortas tills de når en acceptabel längd. Det hade garanterat gjort föreställningar och program många procent bättre, och räddat upp flera av dem helt och hållet.
Lägg tid på att korta
Kvalitet låter nog bättre än kvantitet i de flesta öron, men på något sätt glöms det bort längs vägen i underhållningsbranschen. “Kill your darlings” borde vara praxis överallt, för att få fram poängerna tydligare och bara behålla det bästa. Publikens uppmärksamhetskurva kan inte heller hållas hög under obegränsad tid, och förr eller senare dalar den. Flera studier indikerar att höjd koldioxidhalt i inomhusluft hänger samman med trötthet och sämre koncentration, vilket tydligt ökar när människor är instängda i ett rum tillsammans för länge.
Kortare format förenklar även publiklogistik. Väntetider och allmän dötid minskar, scenbyten och teknikhaverier likaså. Inte minst finns det ekonomiska fördelar, till exempel att det möjliggör fler föreställningar per kväll, högre beläggning och mindre övertid. Dessutom slipper man ta publikens tid i anspråk med sådant som inte tillför något, eller som till och med försämrar helheten.
Det är inte ett dåligt attention span som ligger bakom detta, även om det gör att många tappas på vägen, utan det är en allmän begäran. I en tid av effektivisering på så många andra fronter behöver det komma in i underhållningen. Så kan vi våga korta där det behövs istället för att dra ut på det hela i onödan? I sådana fall kan vi bli fler som får känna av lyckan och lättnaden när man tar reda på evenemangslängden och upptäcker att den är tvåsiffrig. 90 goda minuter? Sign me up. 129 minuter? Där tappade du mig.
