En betydligt intressantare fråga är väl egentligen när något avvikande börjar uppfattas som normalt. I skrivande stund får jag 83 100 000 sökträffar på ”the new normal” så nog finns det ett visst intresse. Och även om begreppet ringar in betydlig mer än händelserna som inleddes för ganska precis ett år sen i Wuhan, är det ändå det ökade engagemanget för vad som kommer härnäst som bäst fångar vår nutid.
Faktum är att 2020 är en kraftig mental brytpunkt från en lång period av att trycka ner klackarna i marken. Min upplevelse är att vi har pratat vitt och brett om innovation, hållbarhet och digitalisering utifrån en semipopulistisk agenda som mer har handlat om att framstå som framåtblickande snarare än en genuin vilja att själv förändras. Vi har kort sagt haft det ganska bra och inte haft så mycket att vinna på att röra upp damm i onödan.
Sen plötsligt händer något som bokstavligt talat rycker upp oss med rötterna och tvingar oss att välja väg. Kreativ desperation för att använda psykologen Gary Kleins ord. Ett läge där vi inte hinner tänka så mycket utan fäktar oss fram för att överleva. Inte för att vi vill utan för att vi måste.
Så här står vi nu i stormens öga och ska försöka blicka framåt. Vad är det nya normala för oss och världen omkring oss? Är det digitala sändningar istället för att träffas fysiskt? Eller går vi fortfarande runt och innerst inne hoppas på att det nya normala egentligen är en återgång till det gamla?
Jag är ganska övertygad om att båda dessa, förvisso grovt förenklade, vägval leder in i en återvändsgränd. Istället tror jag att vår framtid i allt större omfattning kommer att präglas av just osäkerhet. Därför tror jag också att en riktigt bra konsult eller rådgivare, oavsett bransch, har väldigt mycket att vinna på att vara ärligt ödmjuk inför framtiden. Att faktiskt våga tala om för sin uppdragsgivare att vi inte med hundraprocentig säkerhet kan garantera så värst mycket, men att det är okej så länge vi vinner nya insikter på vägen. På det sättet kan vi tillsammans sträva efter att förbättra tillvaron steg för steg.
Istället för att ”killgissa” och linda in våra erbjudanden i tjusiga ord, bör vi därför söka samförstånd kring alla osäkerhetsfaktorer och bli bättre på research, mätning och uppföljning. Vi behöver nog överlag också bli ärligare i fråga om att kvalitet alltid tar tid. Inte nödvändigtvis i fråga om antalet debiterade timmar men absolut gällande förmågan att fatta bra beslut, grundade på gediget insiktsarbete och proaktivt nyfiken dialog. Och vi behöver bli mer kreativa i allt vi gör. Tillsammans, hela tiden.
Jag hoppas, precis som de allra flesta, att vi under 2021 kan börja umgås fysiskt igen. Men inte så mycket för att smidigt kunna glida tillbaka in i en tillvaro som känns bekant. Nej, det handlar mer om att vi som känslodrivna varelser behöver den energi som inte förmår tränga igenom skärmar. Vi behöver ge den emotionella delen av varandra ofiltrerad näring för att kunna växa tillsammans och ta oss an den framtid som väntar alldeles runt hörnet.
Jag är ändå full av tillförsikt och tror verkligen att vi kommer ut på andra sidan som helare och mer reflekterande människor. Vi har också utrustats med insikten att förändringar ibland går så snabbt att vi kanske gör bäst i att bara åka med. När vi snart river av sista lappen på årets almanacka går vi in i en tillvaro med fungerande vaccin, ett näringsliv som fått en crash coursei distansarbete och, vad det verkar, en mer stabil världspolitikmed hållbarhet på agendan. Men framförallt har nog de flesta av oss blivit bättre på att uppskatta det lilla – som egentligen är det stora – i tillvaron.
Sällan har det känts mer självklart att önska alla ett gott nytt år.
P.S.
Årets julklapp är ett stormkök. Det känns en aning spekulativt. Under min gran hamnar istället pussel och sällskapsspel – som ökade med drygt 240% när London gick ner i lockdown i våras. Så cocooning snarare än prepping. Med det tror och hoppas jag även på fler julkort än vanligt i år.
