Mitt i allt kaos, i bunkrandet av toalettpapper, pasta och handsprit. I all ovisshet, så finns det en sak som jag inte oroar mig för längre. Och det är oron för att missa något. FOMO – fear of missing out. För första gången på riktigt länge, har ett lugn smugit sig in över mig. Det är en underbar känsla.
Jag har länge inbillat mig att jag varit en person som helt struntar ivad andra tänker och gör. Att jag lämnat det bakom mig för länge sedan. Men sorgligt nog, har jag insett att jag fortfarande varit livrädd över att inte ha stenkoll på de senaste händelserna eller vara på de coolaste platserna.
Men nu finns det inget att missa. Barer, konserter, restauranger, filmer, nya resmål och hotell är tillfälligt pausat – för alla. Ingen gör någonting utan mig. Och jag missar ingenting. Allt är helt stilla.
Jag läser inga captions på Instagram som berättar om det fetaste hotellet, sjukaste festen eller upplevelser som varit beyond allt. Det finns inga captions som ruckar mitt eget självvärde eller min självkänsla.
Och jag börjar förstå, att jag inte varit så fri som jag trott.
Jag känner mig så mycket lättare nu.
En helt annan lust till lärande och kreativitet börjar växa fram. Under alla restriktioner och sociala avstånd finner jag lugnet, tiden och lusten till att upptäcka nya saker igen. Att ta upp en hobby som jag nästan förträngt att jag gillade. All den tid jag förut la på att ändlöst scrolla och jämföra mig med andra, lägger jag nu på att läsa, starta upp en podd, lära mig klippa film, meditera och reflektera. Allt det där som jag borde gjort innan, som smörjt min själ och min inre kompass, men inte gjort tillräckligt av för att jag varit för upptagen med att refresha Instagramflödet.
Helt plötsligt hör jag mig själv igen, min egen ton. Den alldeles för högt pitchade FOMO-tonen och det konstant skavande bruset har lagt sig. Och känslan av att komma hem igen är magisk. Jag är hemma hos mig själv.
Tänk om hela det här Corona-experimentet är till för oss alla att uppdatera och refresha oss själva istället. Att vi, gemensamt och globalt, trycker på en enda stor återställningsknapp. De enda fördelar någon kan ha över någon annan, är de tankar och känslor som rör sig mellan hjärna och hjärta.
Vi har tagit paus från den sociala och tillrättalagda världen och vi har mer tid än någonsin med det egna jaget. Lampan är riktad mot dig själv. Och nu kan du vara vem du vill och göra vad du vill, för din egen skull.
Upptäck dig själv, placera om dina klossar och utvecklas.
All den tid och energin du tidigare lagt på att scrolla och jämföra dig med andra. Ta det utrymmet nu att hitta tillbaka till din kärna och din egen ton. Fokusera på det viktiga – dina nära och dina kära och dig själv. Det är allt som spelar roll. Och när allt detta passerat, så kanske du kommer på att det nog inte var så mycket du missade ändå.
Jag hör min egen ton, mitt inre jag från tiden som barn. Och känner mig så lätt. Jag känner nyfikenheten och inspirationen växa. Det finns helt plötsligt så mycket jag vill lära mig, utveckla och upptäcka.
Jag är tillbaka i en känsla där jag inte bryr mig om vad som händer runt omkring. Där världen pågår, medan jag gör mitt. Jag skapar, upptäckter och lär mig.
Jag tänker att fler än jag känner så här och när världen börjar snurra igen, så har vi hittat tillbaka till de vi en gång var. Och att vi alla flyger igen och lever vidare som de vi är, som vi alltid skulle varit. Jag ser fram emot att uppleva det.